Lycklig men samtidigt så olycklig...
2010-03-02 @ 11:02:51
kan man vara det??
Det är iaf så jag känner just nu, väldigt svårt att beskriva känslan inom mig..
Jag är såå otroligt lycklig med mitt liv med Jonas och Moa, att få bo med dom i bobygda...Jag har underbara syskon å iaf en förälder som är delaktig i mitt liv.. Samtidigt gnager en känsla av obehag inom mig, saker jag inte kan sluta tänka på...gnabb i släkten med skitprat, en mamma som snart har supit ihjäl sig... Morfar som gått bort, kommer inte få sitta å prata gamla tider me dig längre, se dig le, höra dig skälla på alla barnbarn:) och framför allt inte se dig ha ont...när jag träffade dig på sjukhuset grät du..inte för att du hade ont utanför att du inte ville dö av oro för hur det skulle bli med mormor..å de e så jobbigt att tänka på:(
En annan sak som gnager i mig dag å natt är rädslan över att inte kunna få något mera barn..Fick missfall i 12v i juli och sen hände det igen i v11 på julafton.. Det är inte säkert att något är fel och nån utredning blir det inte förns det hänt en tredje gång.. Men det är klart jag tror nåt är fel!! men vad? Vågar ja försöka igen? vill jag gå igenom ett missfall till? orkar jag det psykiskt och fysiskt? Det är såna tankar som mal i mig hela tiden...man säger att allt är bra, pratar inte ens om missfallen längre men det gör ont..fruktansvärt ont...och det är jobbigt att aldrig känna att man mår riktigt bra..
Det blev ett ganska personligt inlägg idag men jag känner att jag måsta få skriva av mig..sitter ju bara hemma hela dagarna å grubblar och vänder och vrider på allt..